tankebanor

Jag var på Missionskyrkans loppis igår. Kollade långsamt igenom alla avdelningarna, hylla upp och hylla ner. Det tar oss nästan en timme att ta oss igenom hela lokalen. Den enda avdelningen där vi inte fyndat är bland möblerna. Annars tittar vi på husgeråd, porslin, tyg, böcker, grejer, kläder, väskor, prydnadssaker och oidentifierbara grunkor.

Men jag hade bestämt mig för att inte ens kolla på kläderna, så jag satte mig och väntade på en pall vid kassan. Medan jag väntade läste jag första sidan i två av de fyra pocketböcker jag valt ut. Båda verkade läsvärda och fick stanna kvar i korgen där jag även hade våra tyger och en söt kopp jag inte kunde motstå. När jag tittade upp från en av böckerna kom den här meningen in i mitt huvud:

Sorg är som en stor grop med gyttja. Det är lätt att kasta sig ner i den och simma runt i olyckan. Men just nu sitter jag på kanten och dinglar med benen.

Början till en roman? En text? En novell kanske? Vem vet vad som är början och vad som inte är någonting. Fortsättningen skulle kunna bli precis vad som helst efter den där meningen. Hoppar hon ner? Orkar hon resa sig upp? Finns det någon i närheten som ser vart hon sitter? Är gropen en metafor eller en sjukdom? Beror sorgen på hormoner, uppfostran, gammal vana, miljö eller olycklig kärlek? Finns det något bra med att simma runt i gyttjan – eller är det fel att stanna kvar där?

Det finns så mycket frågor och så få svar. Jag behöver prata, och jag tror även jag måste skriva. Jag måste helt enkelt börja komponera texter oftare. Kanske blir det ingen helhet till slut, kanske blir det pannkaka. Vi får väl se.

Vad var det nu jag ville skriva om? Jag tror att det ger sig med tiden. Det jag allra helst vill är att bara börja.

Det är väl bara att börja skrev Maria till mig igår.

Hacka på tangentbordet, låta orden formulera egna meningar med mig bakom rodret som förvånad betraktare. Det blir magi ibland, när texter växer upp. Jag vet ju att jag kan, jag har ju gjort det förut. Ett par gånger har det funnits människor som betalat mig pengar för mitt sätt att sätta ihop meningar. Men det är ju inte för pengarna man skriver, även om jag ständigt är i behov av mer pengar.

Jag skriver därför att jag tycker att det är en av få saker jag är riktigt bra på. När jag läser bland äldre texter känner jag mig förvånansvärt ofta  nöjd och stolt. Det jag saknat är att använda mina egna ord, att skriva ut det jag vill uttrycka. Direkt, utan att behöva leta efter ord och bli förbannad på att namn på saker ska vara så svårt att hitta översättning på. Idiotiska ordböcker finns det gott om.

Det är inte samma sak på engelska, jag får alltid ”förklara” vad jag egentligen vill säga och meningarna blir liksom klumpiga och enformiga. Jag kan ju så många fler ord än så där! Det är med avundsjuka och förundran jag läst duktiga skribenter, både svenska och engelskspråkiga, som får orden att dansa. De leker med språket och en del påminner om filosofer, andra kan berätta roliga anekdoter eller lägga fram sina dagar som om deras liv vore det vackraste någonsin. Jag har också ett vackert liv. När det framgår i text kommer jag vara nöjd.

Målet med den här bloggen är att
1) skriva på svenska
2) hålla kontakt med vänner
3) experimentera med ämnen, ord och meningar
4) ha något att göra tills jag hittar ett liv jag vill leva
5) utmana mina gränser för vad jag anser vara privat och offentligt
6) kunna debattera (om än bara med mig själv) om aktuella ämnen, böcker, tv-program jag ser, filmer, tillverka skrivuppgifter för mig själv, posta personliga betraktelser etc etc.

I alla fall är det så det känns just nu. Vi får se hur det blir med den saken.

Välkommen hit ska du vara, världen!