tankebanor

På pendeltåget.

En liten kille, kanske sex år, sitter och tittar ut genom fönstret och gör miner åt sin spegelbild. Ler, grimaserar, drar i kinderna. På huvudet har han en Spindelmannen-mössa. Han vänder sig plötsligt till sin unga söta mamma som håller på med sin mobiltelefon.

- Mamma, vad betyder KLK?
- Var har du läst det?
- På min karta stod det så.
- Jaha. Ja, då betyder det klädkammare.
- Jasså. Vad betyder kammare?
- Ett litet utrymme, som en garderob ungefär.
- Ja, att ha kläder i?
- Mmm… precis.
- Varför skriver man klk istället för klädkammare?
- Det är en förkortning.
- Jasså. Jag trodde man skulle säga kkklllk!

Jag var på Missionskyrkans loppis igår. Kollade långsamt igenom alla avdelningarna, hylla upp och hylla ner. Det tar oss nästan en timme att ta oss igenom hela lokalen. Den enda avdelningen där vi inte fyndat är bland möblerna. Annars tittar vi på husgeråd, porslin, tyg, böcker, grejer, kläder, väskor, prydnadssaker och oidentifierbara grunkor.

Men jag hade bestämt mig för att inte ens kolla på kläderna, så jag satte mig och väntade på en pall vid kassan. Medan jag väntade läste jag första sidan i två av de fyra pocketböcker jag valt ut. Båda verkade läsvärda och fick stanna kvar i korgen där jag även hade våra tyger och en söt kopp jag inte kunde motstå. När jag tittade upp från en av böckerna kom den här meningen in i mitt huvud:

Sorg är som en stor grop med gyttja. Det är lätt att kasta sig ner i den och simma runt i olyckan. Men just nu sitter jag på kanten och dinglar med benen.

Början till en roman? En text? En novell kanske? Vem vet vad som är början och vad som inte är någonting. Fortsättningen skulle kunna bli precis vad som helst efter den där meningen. Hoppar hon ner? Orkar hon resa sig upp? Finns det någon i närheten som ser vart hon sitter? Är gropen en metafor eller en sjukdom? Beror sorgen på hormoner, uppfostran, gammal vana, miljö eller olycklig kärlek? Finns det något bra med att simma runt i gyttjan – eller är det fel att stanna kvar där?

Det finns så mycket frågor och så få svar. Jag behöver prata, och jag tror även jag måste skriva. Jag måste helt enkelt börja komponera texter oftare. Kanske blir det ingen helhet till slut, kanske blir det pannkaka. Vi får väl se.

Himlen är vitgrå och luften fuktig efter natten. Jag går min vanliga runda i trädgården. Det doftar kallt och blött. Det mesta är fortfarande grönt, men överallt syns tecknen. Hösten är här.

Rosen som jag fotograferade förra veckan i all sin somriga prakt har släppt de flesta kronbladen under natten. De skimrar rosa mot den fuktiga jorden och kommer snart att skrumpna ihop och smälta in i markens färger. Nästa sommar blir de gödning till nästa generation blommor.

Fortfarande kan man få sig en munsbit i trädgårdslandet, trots att de söta lila krusbären jag smakade av för två veckor sedan har trillat av busken nu. Det som finns kvar är persilja, dill, morötter och pumpor. Jag tar mig ett par kvistar persilja och njuter av den sträva smaken. Mörkgröna krusiga knippen, morgondaggfuktiga.

Vid trädgårdens minsta äppelträd tar jag mig en frukt. Det finns inte speciellt mycket äpplen på trädet, men de är de sötaste. Många är fortfarande kartaktiga, det är ju höstfrukt. Det jag sätter tänderna i är ljuvligt gott. Fruktköttet kallt och saftigt.

När jag går in frågar jag vad de heter, äppelsorten. Maglema, säger pappa.

Trädets stamm är ihålig. På sommaren flyger det talgoxar till trädet hela tiden. De gömmer sig i grenverket innan de snabbt och osynligt dyker ner i stammen där de bygger bo och föder upp sin familj. Stammen är så låg att man kan, om man  luta sig fram under lövverket, kika ner på där de ligger ganska långt ner. Man ser dem knappt i mörkret i den smala ihåliga stammen. Ungarna piper hjälplöst och vajar med sina kala huvuden. De är utflugna för länge sedan nu.

Det finns fler träd i trädgården. Imorgon ska jag lära mig en ny äppelsort.