tankebanor

Jag var på Missionskyrkans loppis igår. Kollade långsamt igenom alla avdelningarna, hylla upp och hylla ner. Det tar oss nästan en timme att ta oss igenom hela lokalen. Den enda avdelningen där vi inte fyndat är bland möblerna. Annars tittar vi på husgeråd, porslin, tyg, böcker, grejer, kläder, väskor, prydnadssaker och oidentifierbara grunkor.

Men jag hade bestämt mig för att inte ens kolla på kläderna, så jag satte mig och väntade på en pall vid kassan. Medan jag väntade läste jag första sidan i två av de fyra pocketböcker jag valt ut. Båda verkade läsvärda och fick stanna kvar i korgen där jag även hade våra tyger och en söt kopp jag inte kunde motstå. När jag tittade upp från en av böckerna kom den här meningen in i mitt huvud:

Sorg är som en stor grop med gyttja. Det är lätt att kasta sig ner i den och simma runt i olyckan. Men just nu sitter jag på kanten och dinglar med benen.

Början till en roman? En text? En novell kanske? Vem vet vad som är början och vad som inte är någonting. Fortsättningen skulle kunna bli precis vad som helst efter den där meningen. Hoppar hon ner? Orkar hon resa sig upp? Finns det någon i närheten som ser vart hon sitter? Är gropen en metafor eller en sjukdom? Beror sorgen på hormoner, uppfostran, gammal vana, miljö eller olycklig kärlek? Finns det något bra med att simma runt i gyttjan – eller är det fel att stanna kvar där?

Det finns så mycket frågor och så få svar. Jag behöver prata, och jag tror även jag måste skriva. Jag måste helt enkelt börja komponera texter oftare. Kanske blir det ingen helhet till slut, kanske blir det pannkaka. Vi får väl se.