tankebanor

Himlen är vitgrå och luften fuktig efter natten. Jag går min vanliga runda i trädgården. Det doftar kallt och blött. Det mesta är fortfarande grönt, men överallt syns tecknen. Hösten är här.

Rosen som jag fotograferade förra veckan i all sin somriga prakt har släppt de flesta kronbladen under natten. De skimrar rosa mot den fuktiga jorden och kommer snart att skrumpna ihop och smälta in i markens färger. Nästa sommar blir de gödning till nästa generation blommor.

Fortfarande kan man få sig en munsbit i trädgårdslandet, trots att de söta lila krusbären jag smakade av för två veckor sedan har trillat av busken nu. Det som finns kvar är persilja, dill, morötter och pumpor. Jag tar mig ett par kvistar persilja och njuter av den sträva smaken. Mörkgröna krusiga knippen, morgondaggfuktiga.

Vid trädgårdens minsta äppelträd tar jag mig en frukt. Det finns inte speciellt mycket äpplen på trädet, men de är de sötaste. Många är fortfarande kartaktiga, det är ju höstfrukt. Det jag sätter tänderna i är ljuvligt gott. Fruktköttet kallt och saftigt.

När jag går in frågar jag vad de heter, äppelsorten. Maglema, säger pappa.

Trädets stamm är ihålig. På sommaren flyger det talgoxar till trädet hela tiden. De gömmer sig i grenverket innan de snabbt och osynligt dyker ner i stammen där de bygger bo och föder upp sin familj. Stammen är så låg att man kan, om man  luta sig fram under lövverket, kika ner på där de ligger ganska långt ner. Man ser dem knappt i mörkret i den smala ihåliga stammen. Ungarna piper hjälplöst och vajar med sina kala huvuden. De är utflugna för länge sedan nu.

Det finns fler träd i trädgården. Imorgon ska jag lära mig en ny äppelsort.