tankebanor

Om film.

Igår kväll irriterade jag mig enormt på SVT som köpt in massor av riktigt bra anime och bestämt sig för att inte börja sända det på tv förrän efter tio. En natt med anime!? Jag satt säkert över en halvtimme och försökte förstå hur man spelar in från marksända kanaler på DVD:n, men jag tror det är felkopplat någonstans, för det gick inte att hitta några kanaler alls. Så jag såg början av min favoritfilm Spirited Away och gick sedan och la mig.

Men jag undrar hur de som planerar tv-tablån tänker egentligen när de visar tecknat en hel natt? Hur många orkar vara vakna till fem? Inte för att jag vet om de följande filmerna var bra heller, för dem orkade jag som sagt inte se. Trist när de för en gångs skull visar något intressant som jag längtat efter.

Men idag på eftermiddagen såg jag Sju år i Tibet på DVD istället och fick på så sätt en dos av (västerländskt framställd) österländsk visdom. Jag har sett den förut, men det är ju en så otroligt vacker och välgjord film, och Brad är ju inte ful att titta på. Att den är baserad på en verklig händelse och visar ett historiskt förlopp gör ju det hela inte heller sämre.

En annan väldigt cool sak med filmen är att Dalai Lamas mamma spelas av hans syster (hon spelar alltså sin egen mamma i filmen) och flera av munkarna i filmen är riktiga tibetanska munkar som blev rörda till tårar när de kom till inspelningsplatsen där man byggt up Lhasa, världens tak!

Filmen handlar om äventyraren Heinrich Harrer som lämnar sin hustru i Österrike, trots att hon vädjar till honom att han ska stanna (hon är gravid), för att bestiga Himalaya. Han är självisk, äventyrslysten och ser inte vad som är värdefullt i livet förrän han mister det. Han tror att han ska klara allting själv och stannar aldrig upp för att fundera. Inte förrän han träffar hans helighet Dalai Lama själv finner han det lugn han annars bara hittat i klättringen. Tillsammans med pojken Dalai Lama lär han sig det buddistiska sättet som handlar om ge upp sin ärelystnad för att vinna respekt. Att inte leva bara för sig själv. Att kärlek inte handlar om erövringar och charm utan om att se den andra och ge av sig själv. Först då kan han återvända hem och försöka bli vän med sonen som han aldrig mött.

I verkligheten skrev Harrer boken Sju år i Tibet när han kom tillbaka, den har översatts till 53 språk och sålts i tre miljoner exemplar. Filmen kom 1997 och är baserad på boken.

De få buddistiska visdomsord som uttalas i filmen går direkt till mitt hjärta och jag förvånas över hur hemma jag känner mig med deras visdom. Under de senaste fem åren har jag ganska omedvetet sökt information från österländska källor. Jag har nog mer snubblat över det jag behövt än sökt upp det medvetet tror jag. Jag är långt ifrån vis eller ofelbar, men buddism är för mig ett kärleksbudskap jag gärna tackar ja till, på mitt eget sätt.

Metta till alla!