Hört på pendeltåget

På pendeltåget.

En liten kille, kanske sex år, sitter och tittar ut genom fönstret och gör miner åt sin spegelbild. Ler, grimaserar, drar i kinderna. På huvudet har han en Spindelmannen-mössa. Han vänder sig plötsligt till sin unga söta mamma som håller på med sin mobiltelefon.

- Mamma, vad betyder KLK?
- Var har du läst det?
- På min karta stod det så.
- Jaha. Ja, då betyder det klädkammare.
- Jasså. Vad betyder kammare?
- Ett litet utrymme, som en garderob ungefär.
- Ja, att ha kläder i?
- Mmm… precis.
- Varför skriver man klk istället för klädkammare?
- Det är en förkortning.
- Jasså. Jag trodde man skulle säga kkklllk!

En grop

Mamma och jag var på Missionskyrkans loppis igår, en av mina favoriter just nu. Vi kollar långsamt igenom alla avdelningar och det tar oss nästan en timme att ta oss igenom hela lokalen. Den enda avdelningen där vi inte gjort fynd är bland möblerna. Annars tittar vi på husgeråd, porslin, tyg, böcker, grejer, kläder, väskor, prydnadssaker och oidentifierbara grunkor.

Men jag hade bestämt mig för att inte ens kolla på kläderna, så när mamma gick in i den avdelningen satte jag mig och väntade på en pall vid kassan. Medan jag väntade läste jag första sidan i två av de fyra pocketböcker jag valt ut. Båda verkade läsvärda och fick stanna kvar i korgen där jag även hade våra tyger och en söt kopp jag inte kunde motstå. När jag tittade upp från en av böckerna (mer om böcker en annan gång) kom den här meningen in i mitt huvud:

Sorg är som en stor grop med gyttja. Det är lätt att kasta sig ner i den och simma runt i olyckan. Men just nu sitter jag på kanten och dinglar med benen.

Början till en roman? En text? En novell kanske? Vem vet vad som är början och vad som inte är någonting. Fortsättningen skulle kunna bli precis vad som helst efter den där meningen. Hoppar hon ner? Orkar hon resa sig upp? Finns det någon i närheten som ser vart hon sitter? Är gropen en metafor eller en sjukdom? Beror sorgen på hormoner, uppfostran, gammal vana, miljö eller olycklig kärlek? Finns det något bra med att simma runt i gyttjan - eller är det fel att stanna kvar där?

Det finns så mycket frågor och så få svar. Jag behöver prata, och jag tror även jag måste skriva. Jag måste helt enkelt börja komponera texter oftare. Kanske blir det ingen helhet till slut, kanske blir det pannkaka. Vi får väl se.

Maglema

Himlen är vitgrå och luften fuktig efter natten. Jag går min vanliga runda i trädgården. Det doftar kallt och blött. Det mesta är fortfarande grönt, men överallt syns tecknen. Hösten är här.

Rosen som jag fotograferade förra veckan i all sin somriga prakt har släppt de flesta kronbladen under natten. De skimrar rosa mot den fuktiga jorden och kommer snart att skrumpna ihop och smälta in i markens färger. Nästa sommar blir de gödning till nästa generation blommor.

Fortfarande kan man få sig en munsbit i trädgårdslandet, trots att de söta lila krusbären jag smakade av för två veckor sedan har trillat av busken nu. Det som finns kvar är persilja, dill, morötter och pumpor. Jag tar mig ett par kvistar persilja och njuter av den sträva smaken. Mörkgröna krusiga knippen, morgondaggfuktiga.

Vid trädgårdens minsta äppelträd tar jag mig en frukt. Det finns inte speciellt mycket äpplen på trädet, men de är de sötaste. Många är fortfarande kartaktiga, det är ju höstfrukt. Det jag sätter tänderna i är ljuvligt gott. Fruktköttet kallt och saftigt.

När jag går in frågar jag vad de heter, äppelsorten. Maglema, säger pappa.

Trädets stamm är ihålig. På sommaren flyger det talgoxar till trädet hela tiden. De gömmer sig i grenverket innan de snabbt och osynligt dyker ner i stammen där de bygger bo och föder upp sin familj. Stammen är så låg att man kan, om man  luta sig fram under lövverket, kika ner på där de ligger ganska långt ner. Man ser dem knappt i mörkret i den smala ihåliga stammen. Ungarna piper hjälplöst och vajar med sina kala huvuden. De är utflugna för länge sedan nu.

Det finns fler träd i trädgården. Imorgon ska jag lära mig en ny äppelsort.

Sju år i Tibet

Om film.

Igår kväll irriterade jag mig enormt på SVT som köpt in massor av riktigt bra anime och bestämt sig för att inte börja sända det på tv förrän efter tio. En natt med anime!? Jag satt säkert över en halvtimme och försökte förstå hur man spelar in från marksända kanaler på DVD:n, men jag tror det är felkopplat någonstans, för det gick inte att hitta några kanaler alls. Så jag såg början av min favoritfilm Spirited Away och gick sedan och la mig.

Men jag undrar hur de som planerar tv-tablån tänker egentligen när de visar tecknat en hel natt? Hur många orkar vara vakna till fem? Inte för att jag vet om de följande filmerna var bra heller, för dem orkade jag som sagt inte se. Trist när de för en gångs skull visar något intressant som jag längtat efter.

Men idag på eftermiddagen såg jag Sju år i Tibet på DVD istället och fick på så sätt en dos av (västerländskt framställd) österländsk visdom. Jag har sett den förut, men det är ju en så otroligt vacker och välgjord film, och Brad är ju inte ful att titta på. Att den är baserad på en verklig händelse och visar ett historiskt förlopp gör ju det hela inte heller sämre.

En annan väldigt cool sak med filmen är att Dalai Lamas mamma spelas av hans syster (hon spelar alltså sin egen mamma i filmen) och flera av munkarna i filmen är riktiga tibetanska munkar som blev rörda till tårar när de kom till inspelningsplatsen där man byggt up Lhasa, världens tak!

Filmen handlar om äventyraren Heinrich Harrer som lämnar sin hustru i Österrike, trots att hon vädjar till honom att han ska stanna (hon är gravid), för att bestiga Himalaya. Han är självisk, äventyrslysten och ser inte vad som är värdefullt i livet förrän han mister det. Han tror att han ska klara allting själv och stannar aldrig upp för att fundera. Inte förrän han träffar hans helighet Dalai Lama själv finner han det lugn han annars bara hittat i klättringen. Tillsammans med pojken Dalai Lama lär han sig det buddistiska sättet som handlar om ge upp sin ärelystnad för att vinna respekt. Att inte leva bara för sig själv. Att kärlek inte handlar om erövringar och charm utan om att se den andra och ge av sig själv. Först då kan han återvända hem och försöka bli vän med sonen som han aldrig mött.

I verkligheten skrev Harrer boken Sju år i Tibet när han kom tillbaka, den har översatts till 53 språk och sålts i tre miljoner exemplar. Filmen kom 1997 och är baserad på boken.

De få buddistiska visdomsord som uttalas i filmen går direkt till mitt hjärta och jag förvånas över hur hemma jag känner mig med deras visdom. Under de senaste fem åren har jag ganska omedvetet sökt information från österländska källor. Jag har nog mer snubblat över det jag behövt än sökt upp det medvetet tror jag. Jag är långt ifrån vis eller ofelbar, men buddism är för mig ett kärleksbudskap jag gärna tackar ja till, på mitt eget sätt.

Metta till alla!

Personlighetslista med böcker

Här är en lista med böcker jag verkligen älskar och gärna rekommenderar, som dessutom säger något om vem jag är som person:

Ex Libris av Anne Fadiman
en vanlig läsares bekännelser. Jag en en bibliofil av födsel och ohejdad vana. Jag kan inte motstå böcker, trots att jag försöker minska min egen samling. Jag älskar nya pockets, begagnade bokomslag, vackra klassiker, bibliotek och bokhyllor. Anne Fadiman berättar i sin bok, och jag minns hur starkt den påverkade mig när jag läste den första gången, om sin egen bokinsamling, om sin hylla med “speciella böcker”, om hur hon och hennes man tyckte det var ett större steg att sortera ihop sina böcker än att flytta ihop! En charmig liten bok som är vackert layoutad och fylld av kärlek till böcker.

Barbaras böcker av Barbara Bunker
personligt bokbinderi. Eftersom jag också är en papperssamlare, skribent och i allmänhet avgudare av anteckningsböcker är det här en bok jag blev kär i när jag först hittade den på biblioteket. Min kompis Ellinor rekommenderade den och efter att jag tvingats lämna tillbaka den till bibblan köpte jag faktiskt ett eget exemplar. Den är helt enkelt fantastiskt inspirerande och vacker.

Den stora kärleken av Per Arne Dahl
vi kan lära oss att älska. Per Arne Dahl är präst och jag är ateist, men vi delar samma syn på vad kärlek är, hur viktig den är och hur vacker den kan vara. Att den är värd att kämpa för, dela med sig av och vårda. Den här boken tycker jag att alla som är, har varit eller vill vara i en relation skaffar sig. Tänk vad underbart att läsa den tillsammans med den du älskar och diskutera tillsammans!

Artist Journal’s and Sketchbooks av Lynne Perrella
Exploring and Creating Personal Pages. Den här boken måste vara med på listan, som kanske blev en lista över böcker som påverkat mig. Men denna säger också något om vem jag är, vad jag gör och hur jag tillbringar en del av min tid. Som konstnär/skapande människa. Den här boken har inspirerat mig, uppfyllt mig, förändrat mig och lärt mig otroligt mycket. Öppnat en ny värld för mig där allt jag lärt mig om konst i skolan äntligen kan kastas över bord, vilket hjälpt mig att hitta den kreativitet som driver mig idag.

Under det rosa täcket av Nina Björk
om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Det var många år sedan jag läste den här boken, men den måste förstås vara med. Det är ju en bibel värdig sin plats i varje smart människas hem och hjärta. Den väckte mig och efter att ha läst den har jag aldrig riktigt kunnat somna om.

Så, vem är jag? Svara gärna nedan.

Förra veckan hittade jag bokfemman, en slags utmaning om att lista fem böcker på ett visst tema. Då skulle man lista fem böcker som sa något om ens personlighet. Jag tyckte det var en superbra idé och jag utmanar alla som läser detta att göra samma sak.

Hej världen!

Vad var det nu jag ville skriva om? Jag tror att det ger sig med tiden. Det jag allra helst vill är att bara börja.

Det är väl bara att börja skrev Maria till mig igår.

Hacka på tangentbordet, låta orden formulera egna meningar med mig bakom rodret som förvånad betraktare. Det blir magi ibland, när texter växer upp. Jag vet ju att jag kan, jag har ju gjort det förut. Ett par gånger har det funnits människor som betalat mig pengar för mitt sätt att sätta ihop meningar. Men det är ju inte för pengarna man skriver, även om pengar är något jag längtar otroligt mycket efter just nu, det ska gudarna veta.

Jag skriver därför att jag tycker att det är en av få saker jag är riktigt bra på. När jag läser tillbaka bland mina texter känner jag mig ofta glad och nöjd. Det jag saknat i min andra blog är att skriva ut det jag vill uttrycka. Direkt, utan att behöva leta efter ord och bli förbannad på att namn på saker ska vara så svårt att hitta översättning på. Idiotiska ordböcker!

Det är inte samma sak på engelska, jag får alltid “förklara” vad jag egentligen vill säga och meningarna bkir liksom klumpiga och enformiga. Jag kan ju så många fler ord än så där! Det är med avundsjuka och förundran jag läst duktiga skribenter, både svenska och engelskspråkiga, som får orden att dansa. De leker med språket och en del påminner om filosofer, andra kan berätta roliga anekdoter eller lägga fram sina dagar som om deras liv vore det vackraste någonsin.

Målet med den här bloggen är att
1) börja skriva på svenska igen
2) hålla kontakt med mina vänner i andra änden av landet
3) experimentera med ämnen, ord och meningar
4) ha något att göra tills jag hittar ett liv jag vill leva igen
5) utmana mina gränser för vad jag anser vara privat och offentligt
6) kunna debatera (om än bara med mig själv) om aktuella ämnen, böcker, tv-program jag ser, filmer, tillverka “writing prompts” till mig själv, posta personliga bilder som inte handlar om kreativitet etc etc.

I alla fall är det så det känns just nu. Vi får se hur det blir med den saken.

Välkommen världen!