Symfoni nr 9 av Dvorak
I helgen lyssnade jag på Symfoni #9 Från nya världen komponerad av Antonín Dvořák. Den spelades upp live för mig (och några andra som också var där) av Stockholms symfoniorkester.
Det är en spännande upplevelse att på nära håll se så många instrument och få chansen att iaktta musikerna när de framför det som tycks mig så magiskt. Jag satt på sjätte raden, alltså alldeles nära, och förundrades över hur många olika klanger det finns i en symfoni.
När jag var yngre hände det att pappa satte på någon av sina klassiska cd-skivor och spelade dem högt så hela huset dånade. Då förstod jag inte vitsen med den sortens musik. Den kändes störande och påträngande. I ena sekunden vaggvisa i andra ett ilsket bröl av trumpeter. Det verkade aldrig finnas någon harmoni mellan de lugna och de våldsamma partierna… Mellan stråkarna som smeker och tröstar, som vaggar in mig med sin mjukhet, och de hårda partierna som skakar om och vredgas. Klassisk musik passade liksom inte något humör och ingen dagsform.
Men när man lyssnar på den i verkligheten begriper man ju att den inte skapats för cd-skivor. Klassisk musik kan inte inlemmas som hissmusik eller bakgrundsljud. Den måste upplevas. Lyssnandet måste få ta tid och plats. De är ju skrivna för att man ska sitta ner framför en fulltalig orkester och lyssna uppmärksamt en lång stund. Tänker man så förstår man ju på en gång att det inte skulle gå att bara vagga och vyscha folk. Då skulle ju publiken börja snarka ganska snart! Tankarna börjar lätt vandra och plötsligt funderar man på något helt oviktigt och hör inte ens musiken.
Det är som om det mjuka behöver det hårda, och det hårda är inte heller fult längre… Det har blivit mer pampigt och högtidligt. Kanske är det i kontrasterna den verkliga skönheten finns.
Att börja i en grop
Jag var på Missionskyrkans loppis igår. Kollade långsamt igenom alla avdelningarna, hylla upp och hylla ner. Det tar oss nästan en timme att ta oss igenom hela lokalen. Den enda avdelningen där vi inte fyndat är bland möblerna. Annars tittar vi på husgeråd, porslin, tyg, böcker, grejer, kläder, väskor, prydnadssaker och oidentifierbara grunkor.
Men jag hade bestämt mig för att inte ens kolla på kläderna, så jag satte mig och väntade på en pall vid kassan. Medan jag väntade läste jag första sidan i två av de fyra pocketböcker jag valt ut. Båda verkade läsvärda och fick stanna kvar i korgen där jag även hade våra tyger och en söt kopp jag inte kunde motstå. När jag tittade upp från en av böckerna kom den här meningen in i mitt huvud:
Sorg är som en stor grop med gyttja. Det är lätt att kasta sig ner i den och simma runt i olyckan. Men just nu sitter jag på kanten och dinglar med benen.
Början till en roman? En text? En novell kanske? Vem vet vad som är början och vad som inte är någonting. Fortsättningen skulle kunna bli precis vad som helst efter den där meningen. Hoppar hon ner? Orkar hon resa sig upp? Finns det någon i närheten som ser vart hon sitter? Är gropen en metafor eller en sjukdom? Beror sorgen på hormoner, uppfostran, gammal vana, miljö eller olycklig kärlek? Finns det något bra med att simma runt i gyttjan – eller är det fel att stanna kvar där?
Det finns så mycket frågor och så få svar. Jag behöver prata, och jag tror även jag måste skriva. Jag måste helt enkelt börja komponera texter oftare. Kanske blir det ingen helhet till slut, kanske blir det pannkaka. Vi får väl se.
Maglema
Himlen är vitgrå och luften fuktig efter natten. Jag går min vanliga runda i trädgården. Det doftar kallt och blött. Det mesta är fortfarande grönt, men överallt syns tecknen. Hösten är här.
Rosen som jag fotograferade förra veckan i all sin somriga prakt har släppt de flesta kronbladen under natten. De skimrar rosa mot den fuktiga jorden och kommer snart att skrumpna ihop och smälta in i markens färger. Nästa sommar blir de gödning till nästa generation blommor.
Fortfarande kan man få sig en munsbit i trädgårdslandet, trots att de söta lila krusbären jag smakade av för två veckor sedan har trillat av busken nu. Det som finns kvar är persilja, dill, morötter och pumpor. Jag tar mig ett par kvistar persilja och njuter av den sträva smaken. Mörkgröna krusiga knippen, morgondaggfuktiga.
Vid trädgårdens minsta äppelträd tar jag mig en frukt. Det finns inte speciellt mycket äpplen på trädet, men de är de sötaste. Många är fortfarande kartaktiga, det är ju höstfrukt. Det jag sätter tänderna i är ljuvligt gott. Fruktköttet kallt och saftigt.
När jag går in frågar jag vad de heter, äppelsorten. Maglema, säger pappa.
Trädets stamm är ihålig. På sommaren flyger det talgoxar till trädet hela tiden. De gömmer sig i grenverket innan de snabbt och osynligt dyker ner i stammen där de bygger bo och föder upp sin familj. Stammen är så låg att man kan, om man luta sig fram under lövverket, kika ner på där de ligger ganska långt ner. Man ser dem knappt i mörkret i den smala ihåliga stammen. Ungarna piper hjälplöst och vajar med sina kala huvuden. De är utflugna för länge sedan nu.
Det finns fler träd i trädgården. Imorgon ska jag lära mig en ny äppelsort.
Sju år i Tibet
Om film.
Igår kväll irriterade jag mig enormt på SVT som köpt in massor av riktigt bra anime och bestämt sig för att inte börja sända det på tv förrän efter tio. En natt med anime!? Jag satt säkert över en halvtimme och försökte förstå hur man spelar in från marksända kanaler på DVD:n, men jag tror det är felkopplat någonstans, för det gick inte att hitta några kanaler alls. Så jag såg början av min favoritfilm Spirited Away och gick sedan och la mig.
Men jag undrar hur de som planerar tv-tablån tänker egentligen när de visar tecknat en hel natt? Hur många orkar vara vakna till fem? Inte för att jag vet om de följande filmerna var bra heller, för dem orkade jag som sagt inte se. Trist när de för en gångs skull visar något intressant som jag längtat efter.
Men idag på eftermiddagen såg jag Sju år i Tibet på DVD istället och fick på så sätt en dos av (västerländskt framställd) österländsk visdom. Jag har sett den förut, men det är ju en så otroligt vacker och välgjord film, och Brad är ju inte ful att titta på. Att den är baserad på en verklig händelse och visar ett historiskt förlopp gör ju det hela inte heller sämre.
En annan väldigt cool sak med filmen är att Dalai Lamas mamma spelas av hans syster (hon spelar alltså sin egen mamma i filmen) och flera av munkarna i filmen är riktiga tibetanska munkar som blev rörda till tårar när de kom till inspelningsplatsen där man byggt up Lhasa, världens tak!
Filmen handlar om äventyraren Heinrich Harrer som lämnar sin hustru i Österrike, trots att hon vädjar till honom att han ska stanna (hon är gravid), för att bestiga Himalaya. Han är självisk, äventyrslysten och ser inte vad som är värdefullt i livet förrän han mister det. Han tror att han ska klara allting själv och stannar aldrig upp för att fundera. Inte förrän han träffar hans helighet Dalai Lama själv finner han det lugn han annars bara hittat i klättringen. Tillsammans med pojken Dalai Lama lär han sig det buddistiska sättet som handlar om ge upp sin ärelystnad för att vinna respekt. Att inte leva bara för sig själv. Att kärlek inte handlar om erövringar och charm utan om att se den andra och ge av sig själv. Först då kan han återvända hem och försöka bli vän med sonen som han aldrig mött.
I verkligheten skrev Harrer boken Sju år i Tibet när han kom tillbaka, den har översatts till 53 språk och sålts i tre miljoner exemplar. Filmen kom 1997 och är baserad på boken.
De få buddistiska visdomsord som uttalas i filmen går direkt till mitt hjärta och jag förvånas över hur hemma jag känner mig med deras visdom. Under de senaste fem åren har jag ganska omedvetet sökt information från österländska källor. Jag har nog mer snubblat över det jag behövt än sökt upp det medvetet tror jag. Jag är långt ifrån vis eller ofelbar, men buddism är för mig ett kärleksbudskap jag gärna tackar ja till, på mitt eget sätt.
Metta till alla!
Hej världen!
Vad var det nu jag ville skriva om? Jag tror att det ger sig med tiden. Det jag allra helst vill är att bara börja.
Det är väl bara att börja skrev Maria till mig igår.
Hacka på tangentbordet, låta orden formulera egna meningar med mig bakom rodret som förvånad betraktare. Det blir magi ibland, när texter växer upp. Jag vet ju att jag kan, jag har ju gjort det förut. Ett par gånger har det funnits människor som betalat mig pengar för mitt sätt att sätta ihop meningar. Men det är ju inte för pengarna man skriver, även om jag ständigt är i behov av mer pengar.
Jag skriver därför att jag tycker att det är en av få saker jag är riktigt bra på. När jag läser bland äldre texter känner jag mig förvånansvärt ofta nöjd och stolt. Det jag saknat är att använda mina egna ord, att skriva ut det jag vill uttrycka. Direkt, utan att behöva leta efter ord och bli förbannad på att namn på saker ska vara så svårt att hitta översättning på. Idiotiska ordböcker finns det gott om.
Det är inte samma sak på engelska, jag får alltid “förklara” vad jag egentligen vill säga och meningarna blir liksom klumpiga och enformiga. Jag kan ju så många fler ord än så där! Det är med avundsjuka och förundran jag läst duktiga skribenter, både svenska och engelskspråkiga, som får orden att dansa. De leker med språket och en del påminner om filosofer, andra kan berätta roliga anekdoter eller lägga fram sina dagar som om deras liv vore det vackraste någonsin. Jag har också ett vackert liv. När det framgår i text kommer jag vara nöjd.
Målet med den här bloggen är att
1) skriva på svenska
2) hålla kontakt med vänner
3) experimentera med ämnen, ord och meningar
4) ha något att göra tills jag hittar ett liv jag vill leva
5) utmana mina gränser för vad jag anser vara privat och offentligt
6) kunna debattera (om än bara med mig själv) om aktuella ämnen, böcker, tv-program jag ser, filmer, tillverka skrivuppgifter för mig själv, posta personliga betraktelser etc etc.
I alla fall är det så det känns just nu. Vi får se hur det blir med den saken.
Välkommen hit ska du vara, världen!
